SVINDLANDE HÖJDER I GRANNLANDET NORGE

USA

 

Solstrålarna smyger över bergskammarna. De höga, spetsiga, dramatiska huggtänderna hos jätten som just nu ligger på rygg och snarkar. Så kan man föreställa sig detta dramatiska berglandskap som breder ut sig längs Norges kust. Med havet som grönt och självsäkert vispar omkring på ena sidan och de oslipade brutna klipporna på den andra. Norge liknar inget annat land.
Det är sig själv nok. Det är norskarna också. De ler allra vänligast men håller sig på distans. Åtminstone till att börja med. Kanske visar de hövlig hänsyn mot de turister som gärna vill vara i fred. Eller har de fått nog av nyfikna människor som tvärt måste ställa dumma frågor om hur man verkligen kan bo i en trakt som denna.
Blåser det inte väldigt mycket?
Är det inte farligt att bo precis under en bergvägg, ja, med tanke på rasrisken?

Självklart blåser det. Självklart frigörs stenbumlingar då och då. Men själva tjusningen, själva storslagenheten överträffar alla sådana naturens riskmoment. Norge är sig själv nok. Vi åker från Trondheim och neråt mot målet Trollstigen och Geiranger. Dessa två turistmagneter som många önskat men få fått nöjet att njuta, eftersom det just i dessa trakter är en väldigt svårfångad vy. Vädret gör som det vill med besökaren. Leker och fångar, tätar till och förbjuder.
Vägar som likt ormar leder oss framåt, uppåt, mot himlens tak. Vågar inte titta ner. Hisnande utsikt över en skapelse utan motstycke. Allt i färger som växlar mellan mjuka mossors gröna och svarta klippspetsar. Närmare evigheten än så här kan man inte komma.