Ett av världens fattigaste länder och nog en av de starkaste reseupplevelser
jag hittills haft. Här mötte jag skoputsarpojken som med sin kaffebönsblick flyttade in i mitt hjärta. Här mötte jag Tek Bahadur Ghali, den föräldralöse violinisten som blev mitt fadderbarn.

USA

 

Här mötte jag värme, glädje och fattigdom i en stark och intensiv blandning. Där fanns Nirbikar Sheresta som vandrar mellan byarna och öppnar förskolor, som med sin starka inre övertygelse gör allt för att hjälpa till med att bryta analfabetismens bojor och för att skapa arbetstillfällen.

Berörd konstaterade jag att livet blir aldrig detsamma efter dessa möten.
Läs mina betraktelser från Nepal >>

  Bördorna är stora i detta fattiga land. Den här mannen får vara symbol för det folk som strävar framåt i sin enkelhet. Det här landet utgör beviset för att materiell välfärd är försumbar.

Till höger på den här bilden står en viktig Nepalesisk man. Nirbikar Sheresta har byggt upp förskoleverksamhet i landet. Hans betydelse för framtiden går inte att värdera i ord. Den är stor. Mycket stor.

Gissa vad? Svar: För att bemästra något så ont som tandvärk, slår nepaleserna in en spik i ett mynt i den här avguden. Då befrias de från värk och smärta. En inte ovanlig åkomma som synes.
resurserna små. Möjligheterna att ta tillvara kött i detta tropiska klimat är inte de bästa. Värmen är oerhörd vissa dagar.