USA

 

I februari månad gick färden över Atlanten och jag landade på Caracas flygplats. Fortsatte till inrikes och gick ombord på ett betydligt mindre flygplan som tog mig med till slutdestinationen Isla Margarita.
Det är en liten Venezuelansk ö dit turisterna hittar i allt större omfattning. Hotellen längs stränderna är all inclusive. Inte min grej om jag ska vara helt uppriktig. Jag tycker det är trist när lokalbefolkningen hindras att ta del av inkomsterna. Den här gången gick det väl an att bo på ett hotell där allt ingick, eftersom jag deltog i en skrivarkurs. Författarskola, som det så ambitiöst uttrycktes. Det visade sig bli fjorton dagar i solen, i värmen och i lugnet. Vi var 30 personer från olika platser i landet som lärde känna varandra. Trevliga och inspirerande möten, bra för författarskapet och bra för självkänslan.
Palmerna, frukterna, värmen, vännerna – allt finns kvar i minnet. Men nästa gång åker jag till något ställe där det är möjligt att upptäcka hur människorna lever och har det. Det är vad jag anser är tjusningen med att resa: Att möta människorna i deras egen miljö och på deras egna villkor.


  Karibien och Isla Margarita har också sina lekande barn. En liten lockig chico låter sig inte störas av turisterna på stranden.

Det är omöjligt att lämna ön utan att ha handlat pärlor. Skimrande pärlor, vita, svarta, blå – äkta eller oäkta har ingen betydelse. Vackra är de i alla fall.

Maten är viktig på ön.Karibiska måltider för Pelikanerna är fisk. Detsamma är för befolkningen. De fångar massor med fisk, grillar och äter fisk. Underbara rätter!

En liten fiskarby med lugn och harmoni bland människorna. Här råder morgondagens filosofi och ingen tycks stressa för att hinna leva.