© Britta Stenberg

USA

 

Hon sitter på en bänk i den solbelysta parken. Det är ännu tidig morgon och folk som vant sig vid morgonpromenader har tagit vägen nära havet i anspråk.
Hennes gamla rostiga cykel står lutad mot bänken. Den har tappat så gott som all färg. På pakethållaren ligger en hopknölad tröja fastklämd.
Kvinnan blundar, vänder sitt redan solbrända ansikte mot solen.
Det svarta håret lockar sig vid tinningarna.
Ansiktet är fårat, som vill det berätta att hon mött många prövningar.
Hon ler mot mig, och jag märker att hon saknar många tänder.
– Fryser du inte? frågar hon med orons gråstänk i ögonvrån och pekar på mina bara armar och ben. Shorts och linne känns för mig helt rätt i dag. Kvinnan däremot bär lager av tröjor och svarta långbyxor.
– Nej, absolut inte. Vi som kommer från Skandinavien fryser inte när det är 22 grader i skuggan.
Åt detta påstående ruskar hon på huvudet.
Hon klappar med handflatan på bänken, makar sig några millimeter åt sidan.
När jag satt mig börjar hon en nyfiken granskning. Blicken far fram och tillbaka över min rödrosiga fräkniga hud. Så upptäcker hon orden som finns tryckta på min ryggsäck. Följer med pekfingret de nya bokstäverna hon inte känner.
– England? frågar hon så.
Nejdå. Jag berättar för henne om mitt land. Hon förstår kanske inte allt, men det spelar liksom ingen roll. Hon nickar ivrigt, skrattar lyckligt och klappar min hand, som för att trösta mig som måste uppleva både snö och kyla.
Vi sitter där i solen och människor strövar förbi.
Det är den grekiska nationaldagen. Kvinnan är grekiska. Jag undrar hur mycket nationaldagen betyder för henne. Hon skrattar och svarar med en gest som betyder – gemenskap.
Hon börjar nynna på en sorgsen melodi. Alla melodier låter melankoliska på den här ön, därför lägger jag ingen särskild betydelse i just denna.
Så säger hon plötsligt: Min man är död, jag har inga barn, men jag har många vänner!
Hon ser på mig med sorgsen blick då hon fortsätter; du är gift, du har barn, men du reser ensam, du har inga vänner.
Så plockar hon av sig en av de vackra silverringar hon bär på armen och trär den över min hand.
– Nu, skiner hon glatt, nu är vi vänner, du och jag.

Någon skrev till mig på sms ett meddelande som löd ungefär: Vänner är som stjärnorna, det är inte alltid du ser dem. Underförstått – de finns där ändå.
Och eftersom någon bemödat sig att konstruera bildmeddelande av denna art, betyder det att förekomsten av vänner som perifert befinner sig i tystnad är stor.

Det blev en liten semestertripp till Cypern. Fick uppdrag av tidningen att åka ner och göra reportage om EU– landet Cypern, så – jag och Leif Andersson, fotograf på Norran, jobbade i Ayia Napa under fyra dagar.
Därefter tog jag semester på egen hand i ytterligare 14 dagar och då blev det Larnaca för min del.
Ännu mera lyx: Ett fantastiskt tjusigt hotellrum som inte kostade så värst mycket eftersom jag bokat genom Internet för länge sedan, en balkong med sol på eftermiddagen, överflödig frukost på morgonen (som ingick i priset). En tillvaro med tystnad om jag ville det och med enkelhet och sinnesro.
Jag trivdes verkligen och för att använda en klyscha: Jag laddade batterierna.
För min del var detta en ny erfarenhet, att vistas på en semesterort utan att vara i sällskap med någon. Att möta ensamheten i spegelbilden och att bli varse de egna kraven. Det var lärorikt och skönt.
Jag mötte många intressanta människor under mina lediga dagar.
Den här kvinnan jag skriver om är en.
Att resa ensam har ju också den fördelen att man blir mera lättillgänglig för samspråk.
Det blev verkligen aldrig tråkigt, ja utom möjligtvis när jag skulle äta middag på restaurangen. Det blev nästan pinsamt ibland. Det var som om personalen till varje pris ville undvika mig. Jag förstod hur de tänkte; hon är ensam, hmm skumt … Ensam är man ju liksom inte utan att det är något som är fel.
Vid ett sådant restaurangbesök fanns en annan ensam gäst. Vi tog tillfället att bekanta oss, för att om möjligt känna oss lite mindre utsatta.
Eller för att det naturligt att göra det.

Mannen var en grånad, äldre herre i 70 års åldern, hette George och var engelsman. Han berättade om sin längtan efter att spela piano.

George kom från en liten landsortsby i norra England. Han växte upp i ett medelklasshem där ”arbete gick före nöjen”, som han uttryckte det. Det enda han ville i livet var att spela piano. Men, tyvärr, pianoläraren i skolan var en gammal döv nucka som själv behärskade Mendelssohns brudmarsch och Lodronsk nattmusik av Mozart. Varken mer eller mindre.
Detta blev således hans lisa. Men någonting sade honom redan då att om han bara stod ut med pinorna att traggla skalor och fingersättningsövningar, så kanske en dag.
Han tyckte redan då att han var begåvad med magiska fingrar.
Georg hamnade så småningom i en annan engelsk stad på landsbygden där allt var kol och damm. Musikintresset i byn var minimerat till jukeboxen på caféet. Där nöttes Beatles, The Who, Animals och Rolling Stones i oändlighet.
Inte heller här kom den unge George ens i närheten av den jazzmusik han så innerligt och hett ville ha. Han drömde om en plats i en trio eller kanske en kvintett i en rökig källarlokal i San Fransisco eller i Los Angeles eller varför inte det beryktade New Orleans.
Verkligheten och drömmarna gick verkligen inte ihop. Han träffade en kvinna, de gifte sig fick ett barn. Om dagarna jobbade han från tidig morgon till mycket sena kvällar i en manufakturfabrik. Men då och då fick han hoppa in som vikarie traktens kantor som på grund av spritmissbruk inte alltid skötte sitt jobb.
Så en dag kom en svart man till gudstjänsten.
Vad gjorde han där? Det närmaste man kommit en färgad under de år som George gått i skolan var i geografiböckernas Afrika och i hans barndomshem hade det funnits ett skoputsmedel som hette Negersvärta.
Han stod förstummad, liksom alla andra kyrkobesökare. Den svarte mannen satte sig på en av de främre bänkarna. Han fick förstås sitta där ensam. Det fanns en stark doft av misstro och rädsla i kyrkan den dagen.
Så när de gammaltestamentliga texterna skulle sjungas kom det ur denne mans strupe någonting så kraftfullt och så tonsäkert att även prästerna tvekade i sina tonarter. Det slutade med att den okände mannen sjöng alltsammans ensam till ackompanjemang av George. De bildade en duo. En duo som kom att bestå genom tid.
George fick sin jazzmusik.
Tillsammans reste de jorden runt. George och James som den svarte mannen hette, och ingenting kunde någonsin framstå som ljusare än de toner som George frambringande med sina fingrar. Dessa redskap som enträget tragglat och tränat i barndomen.
Samarbetet kom att vara i trettio år. James dog strax efter ett framträdande i Paris. Sorgen blev stor och tung och fast det är några år sedan nu, tåras hans ögon av minnet. Nu är George ensam. Hans hustru är död sedan många år och sonen bor i Australien. Själv tar han då och då en semestertripp till Cypern. Ett land där han finner värme och ro.
But – the music is my reason to live, säger han övertygande och ber servitrisen om notan.
Han lämnar dricks på tallriken, reser sig mödosamt, trycker min hand när han tackar för vår pratstund.
Jag tackar för gåvan. Hans min avslöjar förvåning:
– Gåvan?
– Din fantastiska berättelse, svarar jag.
Under resten av dagen bär jag avtrycket från hans handslag.
Han var ju trots allt mannen med de magiska fingrarna.

Detta var bara ett par av de många människor jag mötte.
Att resa ensam har den fördelen att man får betämma helt och hållet själv vilka möten som man vill ägna sin tid åt. Vad som lockar att se och uppleva och hänge sig åt beundran av naturen så länge man själv vill och orkar.
Det cypriotiska landskapet hade sin egen lovsång till mig. Och jag lyssnade till den. De mogna citronerna som lyste som glödlampor i de gröna träden, blommorna i rött, vitt och gult, doften av grillat lammkött som trängde fram från varje litet prång och de glada rösterna av familjer som samlats för måltid. Den fängslande historien om Afrodite som steg upp ur havets skum, det urgamla avtrycket av aposteln Paulus som stigit iland just här och hans följeslagare Barnabas.
Människors vedermödor, kraft och klokhet genom oändlig tid.
Att vandra på dessa vägar, trampa på den jord som suddar tid och gör verkningarna av några människors storhet till min närhet. I den stunden ett privilegium.
Cypern har själ. Det är många som påstår motsatsen, eftersom det så präglats av Englands kolonialisering, slitningarna mellan Grekisk och Turkisk statskamp och historiska invasioner. Inte minst romarnas prägel på kultur och miljö.
Men jag vill påstå att jag kände den. Under turistattraktionernas fasad, under ytan på vad som en gång var. Ty, ett folk som prövats, växer.

Cristo körde taxibilen och visade det gamla Famagusta, den stolta, vackra stad jag en gång själv besökt och kunde minnas, men som i dag är helt förstörd av maktens galenskap.
”Vårt land ockuperades för trettio år sedan. Vi fick lämna allt vi hade och fly för våra liv. Många dog och sårades, många försvann. Så sent som för två år sedan öppnades gränsen och vi fick återse våra hem. Allt var förfallet. Vi gråter med dem, de offer som blev tvingade att bo i våra hus, de som tvingades att lämna sitt fastland för att vara här. De som inte klarade av det, varken kunskapsmässigt eller resursmässigt. De är också offer, det får vi inte glömma. Vi är alla offer!”

Så sade Christo där han stod vid grinden framför det som en gång var hans barndomshem. Han var en storvuxen man, klädd i tjusig kostym, stolt över sin Mercedes Limo … vit, dyr bil som han vårdade som sitt barn.
Det han berättade fick honom att gråta.
Morgonen när han vaknade av sirenerna, larmet, oron. Flykten. Hur han och hans familj hals över huvud störtade iväg, lämnade allt, den fina trädgården, alla tillhörigheter, alla kläder, alla redskap, allt som de under generationer samlat och livnärt sig på och av.
Flyktinglägret. ”tänk dig, berättade han, vi bodde 27 personer i ett rum på 60 kvadratmeter. Det var vidrigt. Det stank. Folk gjorde sina behov där inne. Skräcken var omöjlig att föreställa sig.”
Utdrivna ur sin stadsdel fick de så småningom veta att livet aldrig skulle bli som förut. Turkarna hade ockuperat och nytt folk tog deras hus, hem och tillhörigheter. Själva försökte de, från dag till dag finna lösningar på det nya livet. Det var en osäker tid. Vad som helst kunde hända. Livet var ingen självklarhet längre.
Christo var ung, han repade sig, hittade bostad åt familjen, skaffade arbete. Hans bror försvann och återfanns aldrig. Han beklagar sig inte, men känner vemod över sin mor: ”min mamma klarade inte detta psykiskt, hon sörjde så mycket att hon dog två år senare.”

Detta fick jag ta del av, och det berörde mig djupt.

Från blommande landskap, fågelkvitter och ett glittrande Medelhav, tillbaka till Malå och gråsvart snö som långsamt håller på att försvinna. Det är också här ett liv som räknas. Det vardagliga, som ger kontrasten, som föder tanken och glädjen över det pågående livet.