Tillbaka

Suckar bäst som suckar sist

Mitt akuta behov av att köpa en ny telefon, fick mig att besöka en butik för ändamålet. Elektronik är inte min nisch om jag så säger, så när det blev min tur bestämde jag mig för att vara så fåordig som möjligt.

Expediten var en ung, bakåtkammad man, med trendriktiga kläder. Kunnig. Det syntes utanpå. ”Vilken modell önskas?” frågade han. Svarade på frågan. Här följde en uppräkning av diverse olika modeller, innefattande kombinationer av siffror och bokstäver. Jag blev nu tvungen att ställa några frågor. Det skulle jag inte ha gjort. Han himlade med ögonen och undslapp en suck. ”Förlåt, men jag fattar inte ett dugg av vad du säger”, hade förstås varit passande, eller … ”vill du förklara för mig som om jag vore fem år”, kan ju också fungera i ett sådant sammanhang. Men jag ville inte ge honom det.

Han sa ”igenkligen” sjutton gånger. För den som vill veta.

Jag hade ju fattat att han ansåg sig ha haft höjden av otur som fick en gammal okunnig tant som kund. Men ha! Situationen fick en ny vändning, killen sa nämligen så här: ”Ijenkligen tror jag den här modellen skulle passa . Fast den är inte den senaste, men lika bra, Ijenkligen.” Nu var det min tur att himla med ögonen och sucka. Jag har nämligen utvecklat en slags allergi mot detta uttal av ordet ”egentligen”. Märkligt nog är det rätt så ofta ordet uttalas felaktigt. Han sa ”igenkligen” sjutton gånger. För den som vill veta.

Så. Här står vi nu. Två som ogillar varandras brister. Men vi säger ingenting till varandra om det. Och det är det som är bra. Vi sårar inte varandra med hemska ord. Man kan säga att vi låter respekten och toleransen för varandras brister segra. Det är en förstås en avvägning hur mycket rättigheter man ska låta egna irritationen och oliktyckanden föra med sig. I det här lilla sammanhanget tyckte jag det räckte med att vi suckade och himlade med ögonen, på var sitt håll.

Tillbaka