Tillbaka

Överlever jag på min lingonreserv?

Det hade varit värre om det varit heroin, säger väninnan, när jag berättar om mitt lingonplockningsberoende.

Varje höst är det likadant. Besatthetens klor. Jag bara måste ut i skogen för att plocka så många liter lingon som möjligt. Samlarhjärnan är klarvaken och mycket pockande.

Det hjälper inte att maken utfärdar lingonplockningsförbud och hänvisar till att vi nyss börjat med sylten från 2014.

Jag går omkring i den färgglada paletten av gult, orange och rött. Exakt när jag bestämt mig för att gå hem, hoppar en lingonspäckad tuva fram. Den får mig att kippa efter andan och jag sjunker ner på knä och bären rasslar ner i plockaren som ljuv musik.

Vi plockare utgör två typer: Racerplockaren med hinkrekord i sikte som får med sig delar av skogen hem, och den passionerat långsamme som plockar utan medföljande barr.

Jag tillhör numera den sistnämnda.

Historiskt sett var lingonplockning en utmärkt form för barnarbete och en bra källa till extrapengar för den som behövde.

Min mamma var 75 då hon plockade ihop till en Rhodosresa. Mina barn plockade och sålde bär och kunde köpa sin första digitala klocka, som på den tiden var svindyr.

När man hör dem återge bedriften, kan Sibiriens arbetsläger slänga sig i väggen.

Förr hade skolan potatislov och lingonlov. Barn skulle hjälpa till i hushållet. Beredskap i form av förnödenheter måste finnas i rader på källarens hyllor. Rotfrukter, potatis, saft och sylt.

För man vet ju aldrig… En skapad reserv med hänsyftning på krig, sträng kyla eller rätt och slätt: katastrofer. För vet något om framtiden, gör man ju inte.

Känns obehagligt aktuellt.

Jag vet inte om vi kommer att överleva på lingonen jag har i källaren ifall Donald Trump och Kim Jong Un sätter sina planer i verket.

Men jag har gjort så gott jag kunnat.

Och för det här året tillfredsställt mitt starka bärbegär.

När man hör dem återge bedriften, kan Sibiriens arbetsläger slänga sig i väggen.

Tillbaka