Tillbaka

Vanlig tid och pensionärstid

Min mamma kunde uttrycka sig så här: ”I dag har jag fullt upp, för vi ska åka till affären och handla”. Själva resan till butiken tog väl en halvtimme i anspråk. Själv hade jag då nyss kommit från en arbetsdag, lagade mat, samtidigt som jag hängde tvätt, körde barn till fritidsaktiviteter, städade, bakade … you name it. Jag skrattade åt hennes inställning till ”fullt upp”.

Nu är jag där. Ingår i ligan av pensionärer med fulltecknad agenda. Fulltecknad var det ja. Vid närmare granskning ser jag att min agenda verkligen liknar min mammas. Jag hör mig själv säga: ”Tyvärr, onsdag går inte, då är jag upptagen”. För på onsdag har jag ett besök hos frissan. Tiden har i verkligheten inte alls krympt. Den har inte heller fått för sig att den ska gå fortare. Nej, själva tiden är som den alltid har varit. Det är sättet att förhålla sig till den, som ändrats. Blir vi omständligare med åren? Långsammare? Kanske, men främst är det upplevelsen av tid som har förvandlats.

Tiden har i verkligheten inte alls krympt. Den har inte heller fått för sig att den ska gå fortare.

Tänk på hur lång tiden kan kännas när man ringt efter ambulans. Tio minuter upplevs som en timme. Eller hur tiden rusar fram när vi har roligt. Dilemmat med den här nya tidsuppfattningen uppstår när barnen ringer och vill ha hjälp och inte fattar vad jag menar med ”fullt upp”. Världsbilderna kolliderar. Dottern rabblar upp allt som hon hinner på en och samma dag, och här kommer jag dragande med min ”fulltecknade” agenda. Får jag förståelse? Nix.

Så jag får förstås omprioritera då. Bli lite flexibel i mitt agendaplanerande. Och det är precis som jag själv såg på min mammas föreställning om vad ”fullt upp” betydde. ”Vad då … du är ju pensionär, och har väl all tid i världen?” Men: Om ett antal decennier kommer hon att vara där. Och då minsann kommer hon att säga: aha, nu fattar jag vad mamma menade med sin fulltecknade agenda.

Tillbaka