Tillbaka

Livsviktigt beslut

”Det är som att lägga brösten i ett våffeljärn och så klämmer dom åt, det hårdaste dom kan!”

Det var så jag fick det beskrivet, att göra mammografi. Det är länge sedan nu, men det fanns redan då en myt om hur ont det skulle göra, hur brösten plattades till och smärtan därmed skulle vara näst intill outhärdlig.

Myt som sagt. Mammografi gör inte ont. Inte ont-ont om man säger så. Det stramar till lite, men under den korta stunden undersökningen pågår är detta försumbart. Dessutom utvecklas tekniken hela tiden. Ont i går är inte ont i morgon.

Med tanke på nyttan är det löjligt lite att oja sig över.

Kallelse till nämnda undersökning dimper ner i brevlådan. Bussen står centralt. Jag betalar inget. Detta är verkligen service på hög nivå. En praktfull skatteåterbäring som vårt välfärdsland Sverige ger oss.

Jag frågar om alla som får kallelse till undersökning kommer. Det gör de inte. Tvärtom, säger personalen, är bortfallet tyvärr stort. Mycket märkligt.

Är det smärtmyten som spökar?

Mammografipersonalen säger att de inte vet vad som ligger bakom vars och ens beslut att avstå. Men jag funderar och spekulerar:

Bortrest – håller inte. Det går att boka nya tider. Är det verkligen smärtmyten som spökar? Är det strutssyndromet det handlar om? Alltså, att inte veta är bättre än att få reda på en otäck sanning.

I så fall finner vi en motsägelsefull situation. Finns tumören där, så finns den och försvinner inte av sig självt. Tidiga fynd kan vara livsavgörande. Att upptäcka, behandla och bota innan det är för sent.

Nej, du syster! Det finns inga ursäkter som håller. Om du är en av dem som slänger kallelsen i papperskorgen ska du genast ta upp den igen. Grubbla ett slag över vad du är mest rädd för. Skaffa information.

Kom igen! Ta vara på din möjlighet. Säg ja till livet och låt för allt i världen undersöka dina bröst.

Tillbaka